22. Mobilberoende med Nanna Gillberg
Har du en mobil? I så fall bör du lyssna på Let's tech-poddens 22 avsnitt med forskaren och författaren Nanna Gillberg. Tillsammans med Henrik Enström talar hon om mobilens inverkan på våra sociala relationer och vad det gör med vår koncentrationsförmåga och kreativitet att ständigt vara kontaktbara och distraherade.
Länkar
Besök Nannas egen webbsida eller köp hennes bok Påsatt och avskärmad - i en uppkopplad värld
Kontakta Nanna på LinkedIn eller via Gothenburg Research Institute
En artikel som handlar om studien Henrik pratar om: People would rather be electrically shocked than left alone with their thoughts
Om du inte hinner lyssna…
HE: Ja, hej och välkommen till Let’s tech-podden. Avsnitt 22 har vi nu kommit till, och jag heter Henrik Enström och driver Codic Consulting, ett gäng med cirka 26 glada typer här i Göteborg som håller på med programmering mest. Och idag så välkomnar vi Nanna Gillberg. Välkommen Nanna.
NG: Tack så jättemycket.
HE: Och du är ju då forskare på GRI, Gothenburg Research Institute på Handelshögskolan och även på Företagsekonomiska Institutionen på samma ställe?
NG: Ja.
HE: Stämmer. Och så är du även då författare och föreläsare. Har du varit med i poddar förut?
NG: Ja, det har jag.
HE: Du kan det här som rinnande vatten. Temat är ju då mobilberoende. Det är ju ditt expertämne.
NG: Absolut. Ett av dem i alla fall.
HE: Ett av dem, precis. Så kan du berätta lite mer vad du gör på Handelshögskolan, vad du undersöker och så?
NG: Ja, vad gör jag på dagarna. Jag håller på med tre egentliga områden som jag forskar om och även undervisar om, och det är ju framför allt det som vi ska prata om idag, digitalisering och vilka konsekvenser digitaliseringen har, till exempel i arbetslivet och på arbetsmiljö, men även i övriga livet och sen är jag också intresserad av jämställdhet. Arbetsmiljö, digitalisering och jämställdhet är mina tre områden.
HE: Det hänger ihop då, kan man tänka sig?
NG: Ja, jag tycker att det. Ibland kan det kanske se ut som att de är lite disparata, men alla hänger ihop och överlappar varandra och så där.
HE: Men hur ser en vanlig dag ut för dig då?
NG: Hur se en vanlig dag ut? Ja, den är ganska splittrad. [skrattar] Alldeles för många fragment, och det hör också till vår diskussion idag, att det är väldigt mycket olika saker. Det är väldigt sällan som jag har fokus länge till exempel. Jag har också ganska svårt att ha fokus länge numera , vilket jag då tillskriver att jag har vistats så mycket i digitala miljöer. Jag tror att det absolut har bidragit. Det kan vara att man söker pengar, forskningsfinansiering, så sitter man med en ansökan, sen sitter man med en artikel som ska in. Ja, så det är mycket att skriva, men det är också en hel del undervisning på Handels då.
HE: Så det handlar ju om människor alla de tre sakerna då, tittar du även på studenterna när det gäller mobilberoende?
NG: Ja, alltså studenterna är inte mindre mobilberoende än någon annan. Alla är ju del av samhället, men de sitter så som många inte minst, även jag själv och kollegor och så här, med mobilen, till exempel under föreläsningar och sånt så klart. Eller såklart, men så ser det ut.
HE: Det är så samhället ser ut. Tidsspannet här, är det tio år ungefär? När satt vi inte med mobilen?
NG: Ja, det är en väldigt bra fråga. Vad ska man säga? Det är säkert tio-femton år? Alltså, det har ju tilltagit skulle jag säga.
HE: Ja, men det fanns en tid när det var WAP. Det var inte så hett, och då kunde man ju sms:a, men sen blev det ju med den första iPhone och så vidare, där blev det något helt annat då.
“De smarta telefonerna är utvecklade för att få oss fast och för att få oss stanna mycket längre än vad vi hade tänkt. De är utformade på samma sätt som enarmade banditer. Det är samma principer som ligger till grund för appar. ”
NG: I början när det var bara mobiltelefoner, och det inte gick att göra speciellt mycket på dem, då fanns det ju ingen jätteanledning att hänga på dem hela tiden. Men nu är ju mobilerna, de som vi har idag de här smarta telefonerna, är utvecklade för att få oss fast, och för att få oss stanna mycket längre än vad vi hade tänkt, vilket vi då gör. De är utformade på samma sätt som enarmade banditer. Det är samma principer som ligger till grund för appar och så.
HE: Ja, kan du utveckla det lite, för det lät väldigt kul. Hur ligger det till då?
NG: Ja, men enarmade banditer är ju utformade för att få personen som står vid dem att komma tillbaka hela tiden, vilja trycka hela tiden.
HE: Det är mycket spännande saker som rör sig och det blinkar.
NG: Ja precis, precis. Och det är ju för att de tilltalar primitiva delar av hjärnan.
HE: Jag hörde en gång att när det finns blinkande saker på en webbsida, så läste jag att det kallas då på webbdesignspråk för chimp attract. Det låter som den primitiva delen av hjärnan.
NG: Ja, precis att det där som du säkert har hört många gånger förut, exemplet med att ha små godis framför sig och då är det väldigt svårt att avstå, eller att man har tagit ett chips så tar man gärna flera, och så där. Att det tilltalar hjärnan och det är också det att hjärnan är en ganska bekväm typ, så det är rätt så härligt för hjärnan att få, till exempel bekräftelse eller en snabb kick, utan att behöv göra någon motprestation. Det är väldigt kravlöst.
HE: Så det är en dopaminkick, eller?
NG: Precis, precis. Och då kan det ju var att även fast erfarenheten kanske säger oss att det inte är värt att gå in och uppdatera ytterligare en gång eller kolla om det har hänt någonting, för vad är det som man egentligen kollar på sin mail eller vad man nu gör i sin sån där dagliga runda som jag kanske gör. Jag vill inte ens veta hur många gånger om dagen, men om möjligt alldeles för många gånger.
HE: Runda på mobilen, ja?
NG: Men trots då att erfarenheten säger oss att det inte är värt det, och att det faktisk är väldigt, väldigt sällan som det blir någonting, så finns då alltid chansen ungefär som när man spelar på enarmade banditer. Och tänker att: ”Den här gången kanske.” Och då kan det ju även vara det här korta ögonblicket där, där det står och processar, och man har tryckt på uppdatera, men man har inte riktigt kommit hela vägen fram. Det korta ögonblicket då aktiverar de här delarna av hjärnan som blir väldigt: ”Ja, men nu kanske det plötsligt händer” .
HE: Jag tror det var en TED-talk jag såg där de pratade om olika hjärnsubstanser, dopamin är ju en då väldigt viktig sådan förstås. Och då beskrev han den att den var till evolutionärt då för att om du såg ett äppelträd på avstånd, när vi kanske gick på savannen eller någonting då, så skulle dopaminkicken göra att du såg värdet i att gå dit att kolla om det kanske fanns frukt i det där trädet. Så man belönar innan någonting har hänt och man belönar på chansen av att någonting ska hända. Och det har jag också läst någon gång att det är till och med så att vi ibland värderar en liten chans kan vi till och med vardera lika högt eller högre än någonting som är känd och säkert då, så dopamin är på något sätt för att belöna chanstagandet, så att man får en belöning senare.
NG: Precis. Så att det påverkar ju då våra hjärnor väldigt mycket, och får oss båda fast och att hela tiden återvända. Och att då också, vi tror att: ”Ja, men jag ska bara kolla vädret”, eller vad det än är, och sen så blir det ju ofta 20 minuter, en timme eller en hel eftermiddag.
HE: Det är väldigt lustigt det där ja. [skrattar] De kom ju med den nya featuren för ett tag sedan på den mobilen jag har, med skärmtid, och det kan ju vara skrämmande och se ibland. Och det går upp och ner verkligen, den ena veckan kan det vara ganska lågt, men sen kan det spika en annan vecka när man verkligen sitter med mobilen då. Men om man forskar och så, hur tittar man på det här beteendet hos vanliga människor? Hur kan man göra det?
NG: Ja, det kan man ju göra på massa olika sätt. Det kan man göra till exempel kvantitativa studier där man gör nästan iscensätter ett labbtest. Sådana studier har ju gjorts en hel del av hur vi påverkas av att ha mobilen i samma rum, och hur vi påverkas även när mobilen är lagd upp och ner, för ibland kan man ju tänka att: ”Åh, nu vänder jag den upp och ner. Nu påverkar den inte mig”, men så är det ju tyvärr inte, utan bara genom att en vistas i samma rum så påverkas vi, och påverkas om vi tittar på den och vi påverkas om vi inte tittar på den, för då tänker vi hela tiden på att vi skulle vilja titta på den, och vi är stressade av: ”Vad är det som har hänt”, och så där.
“Bara genom att en vistas i samma rum [som mobilen] så påverkas vi, och vi påverkas om vi tittar på den och om vi inte tittar på den, för då tänker vi hela tiden på att vi skulle vilja titta på den. ”
HE: Det låter som en hemsk varelse. Den vistas i samma rum.
[båda skrattar]
NG: Ja, men det som då den typen av studier också har testat är just hur vi får fysiska och psykiska abstinenssymptom av att inte få vara med vår mobil. Då har man gjort sådana här studier där man låter testdeltagare först till exempel göra att pussel, ett ordpussel eller någon kognitiv uppgift i alla fall, som kräver lite koncentration och att hjärnan är med och så där. Och då utförs ju de här uppgifterna betydligt sämre när personen inte får vara med sina mobiltelefoner, och först när man får återförenas med mobiltelefonen, så är det sådana saker som att då stabiliseras blodtryck och hjärtfrekvens och så där.
[båda skrattar]
HE: Det är skrymmandes, ja. Så vi mår inte bra när vi vet att mobilen är borta.
NG: Nej, precis. Det är som en närstående, det är som en förlängning av oss själva, och när vi inte får vara med den, det är nästan som om vi är kära i den. Vi tänker på den hela tiden. Och när vi inte får vara med den så påverkar det vår uppmärksamhet, det påverkar vår prestationsförmåga och så där.
HE: Så det känns som att varje tanke om att människan inte är ett helt vanligt djur som går att förstå ganska lätt, det känns som bortblåst här. Vi är ganska enkla varelser.
NG: Ja, lite.
HE: Lite för enkla. Och hur jobbar då de här stora företagen som tjänar pengar på att vi är i just deras app. Hur jobbar de med att få oss att spendera mer tid?
NG: Nej, men de jobbar ju med att utveckla appar och andra saker. Nu låter det hör oerhört cyniskt, men det är klart att vill man att människor ska stanna länge och komma tillbaka ofta, då är det ju också så att man utvecklar sina produkter utifrån kunskap som man har om hjärnan. Och för att då nå fram till de här mest känsliga delarna av hjärnan där man vet att: ”Ja, men gör jag detta, då kommer de inte att kunna motstå.” Och det funkar ju också ofta så.
HE: Och vad kan det vara för exempel då som kan vara så djupt?
NG: Nej, men det handlar jättemycket om det som du sa förut, om det med överraskningsmomentet och den här förväntan om att det kanske kan komma någonting roligt, och att man inte kan veta säkert. Så att det är väldigt mycket anspelar på den då, att man inte vet. Och då till exempel måste det ju finnas … ja, men om man bara till exempel säger som bloggar eller den typen av ställen på nätet, då handlar det ju om att man uppdaterar ofta så att det också finns en anledning att komma tillbaka. Och då behöver det kanske inte spela jättestor roll vad det är för innehåll. Och det är det jag menar med att det oftast inte är värt det, hur ofta är det: ”Wow, den här blogguppdateringen är jätterolig”, men det är en uppdatering.
HE: Det här blir samtidig en instruktion till någon som har blogg då, hur man får folk beroende.
NG: Jo, men det är bra att uppdatera ofta och det spelar mindre roll vad innehållet är.
HE: Mm. Det låter lite som gamefication då, att det hela tiden kan dyka upp något spännande då, som det kan vara i spel eller gambling.
NG: Precis, den där känslan av att: ”Plötsligt händer det.” Det spelar på precis samma önskan om att: ”Det är kanske den här gången då det blir helt fantastiskt.”
HE: Och notifications måste ju vara väldigt viktigt också som man väldigt lätt får på Facebook eller så där, eller någon liten grej som har hänt som förmodligen inte är alls intressant, men ibland är det intressant, så går man in där och kollar.
NG: Precis. Väldigt mycket av de här notifications som har att göra med ljudstimuli, olika typer av stimuli, där vi är också väldigt mycket som Pavlovs hundar, där vi inskolas i att reagera på ett visst sätt. Till exempel är det svårt att tänka så här att om du vill koncentrera dig på jobbet, så kan du väl bara stänga av den där ljudet så att du inte hör. Det kan man, men är man inskolad i att man väntar på det ljudet, så kommer man fortfarande sitta och vänta på ljudet även när det är av, och undra om man har missat någonting. Det går inte att komma ifrån det.
HE: Man kan nästan höra ljudet fast det inte är där, som när det spökvibrerar i mobilen. Man tror det har vibrerat, fast det inte har det.
NG: Precis. Och sen kan man ju bli lika störd av: ”Är det ingen som kontaktar mig?” Så att det är också det, det byggs ju oerhört mycket på människors bekräftelsebehov.
HE: Jag tycker det känns som att det går åt ett håll också. Själv har jag inte har använt Snapchat så mycket på det viset, men jag har sett ungdomar som sitter och svarar på 30–40 meddelanden och så tar de meningslösa bilder på golvet eller taket eller någonting och bara snap, snap, snap. Det har man sett på spårvagnen, till exempel. [skrattar]
NG: För att beta av dem?
HE: Ja, lite. Precis. Det är som om man skapat sig ett jobb eller en uppgift som absolut inte fanns där innan.
NG: Nej, absolut, även det. Om man då tittar på arbetsmiljö, eftersom det är ett annat av mina forskningsområden som också går in i det här, så leder ju det, det här att vi kommunicerar så mycket, och det är ju jättebra att kommunicera, men det tar också väldigt mycket tid, vilket då många studier visar att det kan ta för en kontorsarbetare. Det här var en svensk studie som gjort för inte så många år sedan, där det kommer fram att ungefär hälften av en arbetsvecka går åt till olika former av kommunikation, och då är det ju fortfarande väldigt mycket mejlande. Och då kanske många vill tänka eller rationalisera för sig själva att: ”Ja, men det är inte jobb. Jag sitter ju bara hemma och gör någonting annat, och sen så råkar det dyka upp ganska mycket mejl, och så mejlar jag, men jag sitter i soffan och jag är hemma och det är inte jobb.” Samtidigt finns det många studier som visar att sjukskrivningarna ökar och folk blir utbrända, men sen finns det ju också flera studier som visar att många som jobbar i den här typen av miljöer känner att de inte dagligen får gjort det de ska, så man måste ta med sig jobbet hem nästan varje dag. Och då känner man både en otillfredsställelse med sin egen insats, att man inte är tillräckligt bra på det man gör, och att man ju aldrig kan stänga av jobbet, så det blir också svårt.
HE: Vi pratade just i avsnitt 20 med Natalie Suonvieri om stress och utbrändhet och ja, vi rörde ju även vid mobilen och känslan av att alltid vara nåbar och uppkopplad, som du säger. Och man kanske lurar sig själv och tänker att man inte jobbar när man faktisk jobbar då.
NG: Precis, det blir mycket mer otydligt när man jobbar och ännu otydligare när man inte jobbar när man hela tiden har möjligheten att jobba. Och i och med att vi alltid har tekniska möjligheter till att vara nåbara, så finns det inget egentligt skäl som man kan hänvisa till, utom att: ”Jag vill inte” eller utom att: ”Här sätter jag min gräns.” Och det är inte alltid så lätt att sätta den. Förr kunde man ju ofta då hänvisa till: ”Ja, nu går jag hem och ni kan inte få tag på mig.” De här gränserna har skjutits fram hela tiden, nu går du ju inte att hänvisa till det någonstans.
HE: Ja, precis. Men en sak som jag kommer ihåg att Natalie sa var ju att - som också genererar skärmtid, men som var bra för att motverka stress tyckte hon - var just det att koppla av hjärnan med att göra någonting riktigt stendumt eller ja, … som man blir väldigt avslappnad av, och det kan ju då finnas inom mobilspel då att man ger sig själv en enkel repetitiv uppgift, eller någonting där man inte behöver koncentrera sig, anstränga sig, jobba så att säga. All skärmtid är ju inte dåligt ändå, eller?
NG: Nej, absolut inte. Att jag låter kritisk, det är för att jag tycker att det ofta är slagsida åt andra hållet. Nu har det blivit lite annorlunda på den senaste tiden, men fortfarande så är vi väldigt positiva. Det känns som att det här är ganska nytt för oss fortfarande. Om man ska framföra någon kritik alls så är det ju ofta att man måste inleda med en massa: ”Åh, jag älskar ju så klart all ny teknologi”, så att man inte verkar som någon reaktionär bakåtsträvare som hellre vill gå tillbaka till någon gammal god tid. Så är det absolut inte.
HE: Kommer det komma en backlash där att man kommer bli mindre positiv, tänker du?
NG: Man kommer bli mer nyanserad med vissa saker, det tror jag. Och jag tycker även att man ser det både i diskussionen och i vissa åtgärder som man vidtar på arbetsplatser, där man sätter mer gränser för när man till exempel inte ska ha mobiler. För det har ju vissa företag infört.
HE: Ja, kan du berätta lite om det är något exempel?
NG: Ja, att man har mobilfria tider, det kan vara några timmar på eftermiddagen, till exempel, där man då inte har sin mobil, därför att den distraherar och gör det svårt att arbeta med saker som kräver uthållig koncentration under en längre tid. Och då har man ju då i många fall lett till att det är lättare att koncentrera sig och att göra den typen av arbetsuppgifter som kräver att man är fokuserad en sammanhållen tid.
HE: Men sa vi inte nyss att man också får den här känslan av att man saknar någonting och att det är en förlängning av en själv som är försvunnen?
NG: [skrattar] Jo, det är säkert så att många sitter och känner så… Men man kan ju vänja sig av lika mycket som vi vande oss vid det här. Det är mycket enklare att vänja sig vid nåt som är beroendeframkallande, än att vänja sig av vid något som är beroendeframkallande. Men jag tror ändå att det är delvis en vanesak att man förstår att: ”Nu är det så här. Nu är det det här som gäller”.
HE: Just det, man har vant sig att varje dag så finns det en viss tid som…
NG: ”Nu är det det här som gäller. I 120 minuter får jag inte vara med min mobil. Sen kommer vi att umgås resten av dygnet.”
HE: Vi var på en away day för ett par veckor sedan, och då hade vi en poängpromenad där vi bestämde att vi skulle lägga ifrån oss mobilen, och det lustigt hur snabbt eller ofta man känner efter och tänker att: ”Vart är mobilen? Det här är konstigt.”
NG: Nej, men det är roligt just det där med mobilen att den ändå har en så hög status. Jag brukar jämföra med den statusresan neråt som cigaretter har gjort, att det är lite samma beteende som kedjerökarens när det gäller att man hela tiden är där och slår på fickan eller undrar vart den är och att det är det första man greppar på nattduksbordet när man vaknar på morgonen. Man har knappt vaknat, men ändå så är det så här: ”Vart är den?” Och det är det sista som förmodligen jag gör, även om jag då inte vill tillstå, är ju att jag kollar den. Och det har ju också väldigt smart för att min mobil använder jag ju också som väckarklocka, och den går det ju numera inte att stänga av, utan man måste ha på den hela natten för att väckarklockafunktionen ska fungera. Det känner jag också är väldigt cyniskt. Inte ens när jag sover får jag stänga av den. [skrattar]
HE: Du har gett ut en bok som heter Påsatt och avskärmat – i en uppkopplat värld. Så vad handlar den boken om? Kan du berätta lite mer om den?
NG: Absolut. Den handlar om det som vi pratar om egentligen. Nu tog jag rökningen som exempel, då det har en ganska låg status. Det är inte så himla coolt. Ja, kanske i vissa åldersgrupper.
HE: Det var några decennier sedan då man var nykär i cigaretter och de fanns överallt.
NG: Det har helt klart hänt någonting där, men den statusresan neråt har ju ännu inte mobiler, till exempel, varit föremål för alls, utan där tycker vi fortfarande att det är väldigt förknippat med framtiden, produktion och effektivitet. Positiva attribut. Så då skulle jag säga att det gör att vi har en ganska hög tolerans för det här ultramobilberoende som ändå finns hos väldigt många av oss, att vi är väldigt beroende. Det vill vi helst inte tillstå eller tänka på och om vi gör det så säger vi ofta att: ”Det är för att man inte kan delta i samhället annars.” Visst, det stämmer, i den meningen att man inte kan inte åka kollektivt om man inte har en app och så där, så att visst, man måste ha en smart telefon, men det är ju inte det som gör att vi är på dem hela tiden, utan det är ju att vi har på individnivå blivit beroende. Så att det handlar väldigt mycket om det, och hur vi då är väldigt fast, och även vad det får för konsekvenser för hur vi interagerar med varandra, hur vi är sociala, vad menas med social kompetens, för det är något som man hör alltid att är jätteviktigt, men nu omförhandlas social kompetens, innebörden i det begreppet när vi står och föredrar våra telefoner och inte har någon ögonkontakt med varandra, utan bara har ögonkontakt med skärmar, och till och med delar skämt enbart via en mellanhand, fast vi är med varandra.
HE: Just det, så vi har blivit sämre på att vara i samma rum. Men sen så borde vi ju också ha blivit bättre på att ha kontakt med många vänner, mot det vi var för tio år sedan.
NG: Absolut. Ja, men oja. Vi är jättebra på att ha kontakt med många, men jag tycker det är intressant att se vad umgänget som är via skärmar gör med umgänget irl, och kvaliteten på det umgänget. Vad händer med relationer då? Visst, vi är jättebra på att ha säkert 500 eller fler kontakter, men vad är det för kontakt vi har med dem? Dels hur det ser ut i arbetslivet, och vad det är som premieras där, och att det ska vara förändring, och att man ska vara förändringsbenägen och det ska vara flexibelt, och man ska vilja vidare hela tiden. Och samtidig så är det ju så att det pratas om att det är så viktigt med långsiktiga relationer, men hur långsiktiga blir de när alla planerar sitt nästa steg i karriären redan på första dagen på ett nytt jobb, till exempel?
HE: Det hänger ihop förmodligen med stress också som vi pratade om med Natalie i avsnitt 20 där, att den där förväntan på att det ska gå snabbare hela tiden, och accelerationen som är i själva förväntan påverkar säkert hur folk mår också.
NG: Absolut.
HE: Superspännande. Varför ville du skriva boken då? Vad var drivkraften där?
“Många situationer som för inte alls särskilt länge sen hade förefallit helt absurda är idag en självklarhet. ”
NG: Ja, men jag ville skriva boken för att det finns väldigt många roliga poänger att göra. Det handlade väldigt mycket både om mitt eget förhållningssätt och mitt sätt att använda telefonen och så, men också jättemycket om vad man ser runt omkring sig hela tiden, och många situationer som för bara inte alls länge sen hade förefallit helt absurda, men som i dag är en självklarhet. Bara för att poängtera: ”Ursäkta, men det här är absurt.” Visst det har skrivits en hel del på senare tid om hur hjärnan påverkas, men jag ville skriva mer från en sociologisk synvinkel, hur vi är med varandra och så där.
HE: Det är jätteintressant. Jag tänkte på det du sa om att du är intresserad av hur det påverkar våra relationer när vi ses och är i samma rum. Det måste ändå vara ganska stor skillnad om man är 80 år eller 50 år eller 20 år. De som är 20 år i dag och är uppväxta med det här måste påverkas mycket mer?
NG: Ja, absolut. Och det är så klart olika normer och värderingar som också följer med av att ha vistats i en viss miljö under en viss tid.
HE: Om man tänker ytterligare då, barn som växer upp idag - de kommer bli ännu mer asociala i rummet då, men mer duktiga på det digitala? Om man drar ut linjen och tänker sig att allting fortsätter som det har gjort hittills?
NG: Jo, så skulle det ju kunna bli. Nej, men det är just det här att om man skulle dra det ännu längre, så skulle ju till exempel en effekt kunna bli att vi blir sämre på att utveckla känslor som empati, och det är ju ganska deppigt att tänka sig. Och det kan vara att det handlar om att empati är en komplex känsla, som kräver att man är ostörd länge, och det är vi ju nästan aldrig, utan vi har yttre stimuli hela tiden. Det tyckte jag var intressant när du sa det här med att Natalie hade sagt att man skulle göra någonting som inte kräver nåt av hjärnan, för nu kom jag på att jag associerar till det här att vi nästan aldrig har frånvaro av yttre stimuli. Och det gör ju också att man har svårare att vara kreativ, det är ju intressant för vi pratar ju jättemycket om att det är så extremt viktigt att man ska vara innovativ och kreativ och så där. Men kreativitet kräver ju också att hjärnan får vara ostörd ibland, och inte alltid bombarderas av till exempel poddar och sånt där. Att vi inte alltid ser till att fylla varje ögonblick som inte är redan fyllt av yttre stimuli med yttre stimuli, för så fort vi inte har yttre stimuli så tar vi upp mobilen. Och jag har själv märkt i alla fall för min del, att de gånger som jag får några idéer numera, det är ju framför allt innan jag ska sova, prick innan man ska sova för då har man lagt bort den här mobilen och även i duschen för där kan man inte ha mobil. I alla fall inte än.
HE: Så det kan bli att man är mer kreativ då, när man inte har den här ständiga …
NG: Det är proppfullt i intrycksbanken, och då kan man ju heller inte bearbeta några intryck eller komma med nya idéer.
“Det är proppfullt i intrycksbanken och då kan man ju heller inte bearbeta några intryck eller komma med nya idéer. ”
HE: Jag har för mig att det fanns en studie där subjekten i studien fick välja på att antingen sitta stilla själv i ett rum i tio minuter, eller få en ganska kraftig elstöt och gå direkt ut från rummet då.
NG: Ja, jag vill inte ens veta. Visst valde de elstöten?
HE: De valde elstöten ja. Det är fruktansvärt att sitta med sina egna tankar i tio minuter, ett värre straff än att ta en jobbig elstöt. Jag kommer inte exakt hur det var nu, men det var någonting i den stilen. Vi får länka till den här i podden, så vi kan kolla upp hur det var. Det var bara en association jag fick här nu.
NG: Men den var väldigt intressant, för det är så som jag upplever det också. Det här att det är någonting ganska skrämmande med att inte ha intrycksbanken full, så att man ser till att den alltid är full för att, som du sa, någonting mer skrämmande finns knappast än att vara ensam med sina egna tankar och få reda på vad som då dyker upp där.
HE: Så tänker man kanske att det inte var för några tusen år sedan, att då var det mer vanligt att man satt där och hade tråkigt.
NG: Ja, precis. Ja, det är ju väldigt tråkigt att vara en person som sjunger tråkighetens lovsång, och det är inte så att jag älskar att ha tråkigt alls, utan jag vill helst aldrig ha det heller, men det kanske kan vara bra att inte ha proppfullt i alla fall av yttre stimuli.
HE: Jo, men hur har du något tips om hur man kan skapa en mera sund relation till mobilen?
NG: Ja, här ska man ju ha några sådana här jättekäcka tips och samtidigt vara en bra förebild, men det enda jag kan säga är att för min egen del i alla fall, så är det nog bra att jag har satt några gränser för mig själv, för annars tror jag att mobilen skulle kunna ta över helt. Sen blir det ju också svårare för mig att inte ha gränser för om jag är ute och pratar så här till exempel, då har jag märkt att andra är rätt uppmärksamma på hur mycket jag använder mobilen.
[båda skrattar]
HE: Just det. Man tittar extra noga på dig, ja.
NG: Ja, precis. Jag pratade på någon konferens, och sen fick jag mer eller mindre smyga in på toaletten för att alls kunna ta fram mobilen, för att även i pauserna så kom de och bara: ”Ja, vad är det där? Där står du med mobilen?”
HE: Ja, precis. Lite väl enkelt skämt där va?
NG: Precis. Så det har några gränser, till exempel att när man umgås eller när man sitter runt bordet vid en middag eller så där, då behöver man faktisk inte ha mobilen. Det kan ju vara även i jobbsammanhang, om någon har förberett någon presentation - att då inte bara sitta och titta på sin mobil, för det är ganska respektlöst känns det som.
HE: Det är ju ganska oförskämt, ja.
NG: Om den personen har förberett sig och sen så, ja, är det ingen som lyssnar.
HE: Det är ju väldigt tråkigt. Ja, och sen har jag ju hört att det finns grupper som har som en överenskommelse att när man är ute på restaurang så lägger man mobilerna i en hög, eller till och med den varianten att den som först tar upp mobilen får betala någonting för de andra.
[båda skrattar]
NG: Ja, det kan man också göra. Men det är svårt tycker jag att säga till andra vad de ska göra och så, men däremot så kan jag ju för egen del känna att nåt som funkar är att ha en gräns.
HE: Du nämnde ju i början också att ett av de områden du var intresserad av är jämställdhet. Hur hänger det ihop med mobilanvändandet?
NG: Det är en jättestor fråga, för det finns så många olika aspekter av det. Till exempel utseende - vissa stereotyper som är för respektive manligt och kvinnligt har förstärkts i vissa miljöer. Det som har uppmärksammats mest är influencers och bloggare. Det finns ju många positiva sidor med interaktioner och kommunikation och relationer på nätet, till exempel att personer som kanske inte har haft några relationer ens har kunnat ha det på grund av att den digitala världen har erbjudit andra möjligheter. Och likadant är det väl här om man pratar om jämställdhet, till exempel att det finns massa olika forum där många olika yttringar kan komma till tals, och det är mycket mer demokratiskt, och man kan uttrycka sig. Men de som får den största uppmärksamheten när vi pratar om bloggar och influencers - det är oftast kvinnliga influencers som har ett väldigt stort fokus på utseende och konsumtion.
“Jag tror att mobilen kommer att gå en mer reglerad tillvaro till mötes. Jag kan tänka mig att det traditionella umgänget IRL kan komma att uppgraderas, allting som vi tidigare tog för givet.”
HE: Just det. Det premieras.
NG: Ja, konsumtion och utseende och gärna konsumtion riktad mot utseende, allt ifrån skönhetsbehandlingar, ingrepp, kläder, smink.
HE: Så det påverkar många unga tjejer då kanske, och sätter förväntningen för hur man själv ska vara.
NG: Ja. Och även då tillgången till filter. Det kan beskrivas ibland av, exempelvis som vi är inne på nu, skönhetsingrepp, att tidigare så kanske personer kom och hade någon bild på en kändis, och nu har de ofta en bild på sig själva med ett filter, att: ”Jag vill se ut som en filtrerad version av mig själv.” Man har filtrerat så många bilder på sig själv och lagt så många selfies med filter, så att det är den bilden man börjar förhålla sig till, och så blir man jättemissnöjd när man tittar i spegeln. Så att det sätter ganska orimliga krav och förväntningar på hur man kanske ska leva och se ut och så där.
HE: Mm. Om vi tar och avslutar lite med en framtidsspaning då. Hur tror du vi kommer använda våra mobiler i framtiden? Kommer det vara lika socialt accepterat att hålla på och gräva med sin mobil som det är i dag?
NG: Allting brukar alltid ha någon form av motreaktion, på samma sätt som jag sa tidigare att jag tror kanske vi kommer ha ett mer nyanserat sätt att se på alla digitala hjälpmedel, så tror jag att det kommer vara mer reglerat när man får och inte får använda, till exempel mobiler. Det ser man ju redan ganska mycket tecken på. Tänker återigen på rökning, till exempel vid entréer där det står att man inte får röka då, det är tio meter från entrén. Nu tror jag inte att man kommer just ha någon tio meters sträcka där man inte får stå med mobilen, men jag tror att mobilen kommer att gå en mer reglerad tillvaro till mötes. Jag kan tänka mig att det traditionellt umgänge irl kan komma att uppgraderas, allting som vi tidigare tog för givet kan ju vara att man kan marknadsföra det som en speciell grej, till exempel caféer för unplugged umgänge och så där. Att det blir en stor affär.
HE: Att det blir en motrörelse där.
NG: Ja, precis. Att det blir en stor affär av att: ”Ja, men jag umgicks ju unplugged i helgen”, och så.
HE: Jättespännande ämne, jättekul att prata om det. Tack så mycket, Nanna Gillberg.
NG: Tack så jättemycket för att jag fick komma.